För det första, låt oss snabbt avstå från tanken att 'A Whisp Of The Atlantic' är en EP. Hela konceptet med EP:s har missbrukats flitigt de senaste åren: det faktum att denna femspårssatsning varar ungefär nio minuter längre än 'Härska i blod' bör skjuta den långt förbi vilken markör man än behöver för albumstatus. Spelar det någon roll? Under normala omständigheter, förmodligen inte. Men eftersom detta är en av de finaste skivorna JORDARBETE har gjort på länge verkar det synd att minska det till gränsöverskridande status.
bärnsten 600 lb liv nu
I sanning, 'A Whisp of the Atlantic' skulle vara en EP om det inte vore för dess kolossala titelspår. Sexton minuter lång och lätt det djärvaste och mest uppfinningsrika som svenskarna någonsin har spelat in, den proppar in flera omhuldade aspekter av deras sound samtidigt som den driver hela upplevelsen in på ett glittrande nytt territorium. Melodierna är, som man kan förvänta sig, jämnt enorma och ja, Björn 'Speed' Strid fortsätter att fascinera med sina extraordinära sångtalanger, men detta är uppenbarligen en laginsats och hela bandet har utmärkt sig här, både när det gäller komposition och framförande. Gripande från början till slut, 'A Whisp Of The Atlantic' fylld av briljanta idéer: ett mindre band skulle ha mjölkat var och en för en fristående låt, men JORDARBETE har skapat något mycket mer uppslukande, spännande och kraftfullt istället. Låtens klagande, jazziga trumpetkoda är en särskilt snygg bit av busig mattdragning.
Efter det kan de andra fyra låtarna knappast misslyckas med att komma i skymundan, men var och en av dem pekar på att ännu mer evolutionära steg tagits av dessa stiligaste anmärkningsvärda melo-death-band. 'Febrig' är en sublim minisymfoni som vrider oändligt drama ur JORDARBETE s nyanserade men dundrande ensembleframträdande. 'Desperado' och 'Death Diviner' är båda instant hymner, med Strid växlar enkelt från barbariskt vrål till sirapsliknande croon. Men det är viktigt att notera att denna inkarnation av bandet verkar ha kastat bort alla formler till förmån för en mångsidig metal-strategi. Utan tvekan kommer det alltid att finnas några gamla skolans fans som fortfarande ber om en återgång till den direkta brutaliteten i JORDARBETE s tidiga album, men deras bredd av visioner och oräddhet låter helt enkelt inte det hända. Istället som de demonstrerar på 'Ingentingen och djävulen' — en glatt avvikande blandning av gammaldags troper och banbrytande raseri — dessa veteraner fulländar fortfarande sitt hantverk och fortsätter att växa som låtskrivare. Det titelspåret är dock det bästa: det är svårt att föreställa sig något av det JORDARBETE s mer uppenbara kamrater dra ut en sådan svindlande överseende med någonstans nära samma nivå av stil.
Skriva Ut
